_{Klicka på bilden för att läsa annonsen (som pdf, i nytt fönster).}

För den som är student är det ofta alldeles för mycket månad kvar i slutet av pengarna. Riskakor och nudlar får fylla upp magsäcken. Men när laga-mat-lusten går ur en blir det lätt att man tar en burgare på mackedonkan. För att vi visa att 1) ”vi förstår”, och 2) ”vi vill att du som är fattig student ska ha råd med burgare” lanserar McDonald’s nu Studielånsmenyn . Menyn är som dyrast (70 kronor) när studiemedlet precis har kommit, och sjunker sedan vecka för vecka för att nå botten (49 kronor) innan CSN fyller kontot med nya kulor.

Kampanjen – signerad DDB Stockholm – startar nu i universitetsstäderna Uppsala och Karlstad. Medievalet: annonser. Reklamskribenterna heter Tove Eriksen Hillblom och Olle Langseth. Tomas Jonsson är art director.

_{Klicka på bilden för att läsa annonsen (som pdf, i nytt fönster).}

Korta reflektioner
Det här är en smart idé. Den kan verka fjuttig, men en liten prissänkning kan göra stor skillnad i en studentplånbok. Och att först skapa en förändring för att sedan berätta om den funkar utmärkt här. Dessutom är texterna fantastiskt välskrivna och underhållande. De osar skrivarglädje – och fantasi på grönbete. Jag ler gång efter annan när jag läser dem. Många av de desperata sparförsöken är klockrena. Bäst är den om att åtminstone överväga att ”låta dig klämmas i hissdörren [...] för att på så sätt kunna stämma grannen på pengar.” Eller kanske:

Innan du somnar leker du med tanken på att gå tillbaka till ditt ex. Det skulle innebära delad hyra och matkonto, och du kan alltid göra slut igen runt den 25:e när nya studiepengar kommer.

Texterna har det flyt som många reklamtexter saknar. Som i ”Allt detta känns som ett suddigt minne från en annan tid, ett annat du. Ditt nya jag låter glatt sedlarna dansa ut ur plånboken medan du nynnar med till tonerna av din egen framgångsvals.” Men tyvärr har några slarvfel (inidianerna), onödiga upprepningar (”… avslagna klunkarna i ölflaskan för att istället köpa en ny öl.”) och några språkliga tveksamheter (”25e” och frågetecknet efter ”… du undrar hur stor andel av de där pengarna som egentligen går till de behövande?”) slunkit med. Det är synd, men ändrar knappast det faktum att det här jobbet är bli en Guldskrifts-kandidat.

Vad tycker du?

Snart kommer höstens viktigaste reklambok – Sälj det med ord! Det är värt att fira, och det gör vi med en annonstävling för landets alla reklambyråer och reklamskolor. Uppdraget är enkelt: att göra en annons för boken, som i sig handlar om hur du skapar bra annonser. Men för att vinna ska du göra en så dålig annons som möjligt. Helst den sämsta som någon någonsin gjort i hela världen genom tiderna.

Kampanjen är framtagen i samarbete mellan DDB Stockholm och Please copy me. I dag får 100 av landets kreatörer ett brev som inbjuder till tävlingen, och de närmaste dagarna får huvudstadens reklamskolor påhälsning i form av affischer. Med tävlingen vill vi vända på perspektivet och omformulera den uttjatade frågan om vad som är bra reklam. För egentligen är frågan om vad som faktiskt är dålig reklam betydligt mer intressant. Vi hoppas att Sveriges sämsta annons ska sätta fart på intressanta tankar och diskussioner – här och på andra ställen.

_{Klicka på bilden för att kunna läsa.}

Tävlingen pågår till och med den 30 september. Den vinnande annonsen presenteras i samband med bokens releasefest i Stockholm den 20 oktober, och publiceras som helsida i Dagens Media den 26 oktober. Dessutom får den segrande arbetsgruppen gratis ex av boken (det lär ni behöva). Lycka till!

Alla tävlingsregler hittar du på www.saljdetmedord.se (där laddar du också upp din sämsta annons). Och gå gärna med i Facebook-gruppen Sveriges sämsta annons, där du kan ställa frågor eller diskutera vad som kännetecknar dålig reklam.

If it is art, it is not for all, and if it is for all, it is not art.
– Arnold Schoenberg

I brist på bättre vetande propsar många reklamköpare på att deras målgrupp ska vara ”alla”. Bonniers Konsthall verkar tänka ett steg längre. I sin senaste kampanj ”Inte för alla” skickar de ut tusentals anti-inbjudningar till utställningen The Spiral and The Square. Mottagaren kan inte själv använda fribiljetten, utan måste ge den till en vän som behöver den bättre.
– Den opersonliga biljetten är ett sätt att vara ärlig med att våra utställningar inte kan älskas av alla. Och vi vill ge fler en chans att upptäcka och börja gilla samtidskonsten lika mycket som vi gör, säger Sara Arrhenius, chef för Bonniers Konsthall.

Kampanjen – signerad DDB Stockholm – består av direktutskick med fribiljett, annonser, utomhusreklam med QR-kod och Facebook-gruppen ”Bonniers Konsthall är inte för mig”, där medlemmarna kan ge bort en entrébiljett till någon annan.

Ett kuvert skickas ut till 1 900 stockholmare…

… men den som får brevet är inte den tänkta mottagaren …

… utan är istället tänkt att ge biljetten till …

… en vän som är mer intresserad av samtidskonst.

På utomhustavlorna finns en QR-kod, som du kan skanna med mobilen och därigenom få en entrébiljett till utställningen. Givetvis kan du inte själv använda den.

Arbetsgruppen
Reklambyrå: DDB Stockholm
Art director: Lisa Karlsson
Copywriter: Daniel Vaccino
Formgivare: Daniel Löfvenborg
Planner: Lisa Kopp
Projektledare: Malin Careliusen
Produktionsledare: Charlotte Zetterström
Web director: KJ Vogelius
Web developer: Anders Andersson

Korta reflektioner
För det första: insikten i den här kampanjen är klockren och modig: konst är inte för alla. Och idén som kommer ur den insikten är så retfullt enkel: att ge bort entrébiljetter som den som får den inte kan använda. Istället kräver den att mottagaren funderar över vem som skulle kunna uppskatta den. Jag gav bort ”min” biljett till Malin Augustsson, den avgjort mest konstintresserade bland mina vänner. Hon blev verkligt glad. Själv är jag mest förvånad. Förvånad över att ingen – vad jag känner till – har genomfört den här idén tidigare. Den skulle ju passa för de flesta exklusiva/exkluderande produkter och tjänster. Här passar idén perfekt. Den har självförtroende, är enkel att sprida – och tacksam att snacka om.

Vad tycker du?

Branschjuryn kommer att växla med två månaders mellanrum. Denna månad består den av Jacob Nelson, Forsman & Bodenfors; Frank Hollingworth, King; Fredrik Simonsson, DBB Stockholm; Lina Elfstrand, Le Bureau; och Lotta Mårlind, Garbergs. Här är deras topp fem:

Försvarsmakten – Välkommen till vår verklighet
Reklambyrå DDB Stockholm Art director Fredrik Lund, Fredrik Simonsson Copywriter Magnus Jakobsson, Linus Östholm

DÅ: Jag skrek rätt ordentligt på min pappa när jag var 11 år. Han sålde svetsmaskiner till Leif som jobbade på Bofors, och Bofors använde maskinerna i sin tur för att tillverka krigsmateriel, som de sålde till Indien, där de användes till precis det som krigsmaterial utan undantag används till. Jag såg allting klart, och jag var rasande. Hur #@¤§%! kunde han? ”Om inte vi gör det, gör någon annan det”, försvarade sig min pappa. Jag köpte aldrig det argumentet. ”Men låt någon annan göra det då!”

Under högstadiet skrev jag ett skolarbete om pacifister – vapenvägrare. Jag minns särskilt en gulnad tidningsartikel om en man i Boden som hade kedjat fast sig framför ett tåg med krigsutrustning. ”Inte en man, inte en krona till krigsmakten”, sa han. Han var min idol.

Ett par år senare var tiden inne för mig att mönstra. Du har säkert räknat ut hur det gick. Det blev hursomhelst en summarisk historia. Det inledande IQ-testet gick i och för sig hyggligt, men när jag insisterade på att få göra vapenfri tjänst skickade de mig till en officer, där jag fick skriva på ett papper om att jag inte kunde tänka mig att använda vapen mot en annan människa. Jag är fortfarande förundrad över att mitt ställningstagande krävde en blankett, och att beslutet att kunna använda vapen mot andra var det normala. När jag dessutom berättade att jag är laktostolerant placerade de mig längst ner på den femgradiga hälsoskalan. Efter en av historiens sämre måltider lämnade jag regementet långt före alla andra ynglingar. Min militäriska karriär var över innan den ens hann börja. Ingen var lyckligare för det än jag.

NU: Min inställning till Försvarsmakten är därför lätt kylig, trots att jag numera har en mer sansad syn på det där med att försvara sitt land med vapen. Och det är svårt att förneka att Försvarsmakten tillhör en av landets bättre reklamköpare; de senaste åren har de varit bortskämda med knivskarpa kampanjer signerade DDB Stockholm. Övergången från ”Vi behöver dig” till konceptet ”Har du vad som krävs?” resulterade i en betydligt mer självsäker kommunikation med målet att rekrytera de bästa. Och när nu den allmänna värnplikten är avskaffad (sedan 1 juli 2010) står Försvarsmakten inför en ny verklighet, där de måste nå en bredare målgrupp. Nya kampanjen med temat ”Välkommen till vår verklighet” innefattar i stort sett allt: reklamfilmer, annonser, trafikreklam, utomhus, kampanjsajt, radioreklam, banners – och en smartphone-applikation, där användaren får prova på den där verkligheten i vardagen.

Vi kollar på kampanjen, så snackar vi sedan.

REKLAMFILMER

SMARTPHONE-APPLIKATION

DAGSPRESSANNONSER

BANNERS

KAMPANJSAJTEN
www.forsvarsmakten.se/verkligheten

ARBETSGRUPPEN
Reklambyrå: DDB Stockholm
ECD: Andreas Dahlqvist
Copywriter: Magnus Jakobsson / Linus Östholm
Art Director: Fredrik Simonsson / Fredrik Lund
Digital Director: Jeffrey Salomonsson
Produktion webb: DDB Stockholm
Produktion film: It’s Showtime
Produktion app: Monterosa
Produktion radio: Flickorna Larsson
Regissör: Rane Tuikkanen

Korta reflektioner
Inte helt oväntat har jag kluvna känslor för den här kampanjen. Å ena sidan är den engagerande och utmanande. Å andra sidan landar budskapet lite platt. Jag vill ju ha specialeffekterna och den där coola rösten. Och i kontrast till den amerikanska ”verkligheten” känns den svenska mesig. Därför blir jag besviken när en svenne bryter in och berättar vad Försvarsmakten erbjuder. Kanske för att det är precis så det är, och inte den upphöjda verklighet som reklamen ofta visar, där allt är coolt och möjligt. Jag blir bara inte särskilt lockad av ”vår verklighet”. Ska det vara, så ska det vara storslaget.

Men allting handlar inte om mig. För om jag lyfter blicken ser jag en genomarbetad kampanj grundad i en genomtänkt strategi. Och delar ut ett stort plus för att DDB Stockholm förstår att nyttja potentialen i varje medium; många reklambyråer hade garanterat använt bilderna från reklamfilmerna i annonserna, och tvingat folk att se filmerna i applikationen. Att annonserna här har sitt uppdrag, medan filmerna har ett annat gör att kampanjen blir större och mer hel. Bra där!

Men den här kampanjen får inte mig att vilja göra lumpen – det vet jag inte om det finns någon som skulle kunna göra – men jag är övertygad om att den engagerar många unga att söka sig till det militära. Därför är den värd att hylla, den här kampanjen. Det är bara tråkigt att vi ska behöva göra reklam för att få folk att använda vapen mot andra människor.

Vad tycker du?