Patrick Westerberg: Mycket jobb kan väl också vara tecken på för få anställda, för hård arbetsbelastning och för få nyckelpersoner?

En annan tanke: Mycket jobb är ett tecken på att det går bra. Men motsatsen, brist på arbete och övertalighet är nog, i varje fall historiskt sett, ett mer problematiskt fenomen.

Jag tror personligen att övertid inte alls är skadligt per se. Detta är när vi jobbar och det råkar bli övertid: det omvända, att vi jobbar övertid för att hinna, kan vara det.

Ett bra arbetsliv sett ur tids- eller stressynpunkt går i vågor. Där finns toppar och dalar. Båda är nödvändiga för att vi ska må bra.

Topparna kommer väl oftast i samband med manusstopp, dalarna direkt efter. Kan du ta extra ledigt efter att ha jobbat extra mycket, ser jag det inte ens som övertid: istället handlar det om att fördela arbetstiden så att den gör mest nytta.

Problemet uppstår när det bara finns toppar: när arbetsbelastningen är intensiv över perioder som år, kanske till och med halvår. När varje manusstopp följs av en ny slutspurt, när varje jobb skulle vara klart igår, när listan på nedprioriterat är så lång att den inte ens hinns med mellan de högprioriterade jobben. Och när du aldrig tar ut ledig tid för all den extra instoppade arbetstiden.

Jag har själv suttit i en sådan situation och känt effekterna (har skrivit om det här: http://artofwork.wordpress.com/2008/04/)

Jag tror att det är oerhört viktigt för alla som jobbar med kommunikation att hålla en stabil kontakt med samhället, ur alla perspektiv. Att uppleva samhället själv, inte studera det. Det är vad jag tror låg bakom Bernbachs ofta hävdade 9-5-dagar. För att göra ett bra jobb, behöver du vara delaktig i det samhälle du ska kommunicera med. Det gäller journalister, kreatörer, PR-folk likväl som filmmakare, skådespelare och så vidare. För att kunna kommunicera äkta, måste du ha äkta upplevelser.

Så, övertid är helt ok, om det kombineras med undertid. Och att älska sitt jobb är underbart, om du samtidigt älskar något annat minst lika mycket.